... en bakelsele*. Med massor av grädde och ett ljus på toppen!
- - -
* Jag vet att det heter bakelse, men det fattade jag inte när jag var liten. Ungefär samtidigt hävdade jag att det fanns en sångerska som hette Annalövalenalövgren. Hon hade en stor hit med den här låten 1967 när jag var 2 år, och jag tyckte den var jättebra. Jag brukade visst stå framför radion och "dansa" när jag hörde den. Nu tycker jag inte låten är så himla bra, och jag brukar inte stå framför radion och dansa.
4 kommentarer:
Lyckliga gatan, du finns inte mer...
Nog är det så alltid.
När man liten var allt bara fryd och gammen. Men ting förändras.
Härlig bakelsele du hade där. Har min på verandan så ska vi ta en fika kanske :D
Kramen Synnöve.
Snygg bakelse. Jag har munkar här. Snön på gungorna bildar munnkar. Gigantiska munkar. :))
Det ser ju verkligen ut som en bakelse:)
Lyckliga gatan tyckte jag också var bra när jag var liten. Jag är ju några år äldre än dig och kommer mycket väl ihåg den. Och så minns jag att det var så hemskt att hon fick polio och hamnade i rullstol?
Synnøve: Saker och ting förändras på både gott och ont. Jag hoppas ingen annan ätit upp min bakelsele, den står nämligen nere vid Rademachersmedjorna! :D
Husan: Munkar är inte så tokigt det heller!
Renathe: Helt klart en bakelse! Jag kommer nog inte ihåg att hon fick polio, men jag vet att jag läst det senare.
Skicka en kommentar