Higgins vedermödor

Higgins har ju inte varit nöjd med snökvalitén tidigare, men på eftermiddagspromenaden var den ju helt perfekt enligt honom. På samma promenad kom jag på att jag skulle ta en bild till en utmaning jag är med i som går ut på att man ska ta en bild på samma plats sex månader i rad. Jag hade tagit min januaribild i helgen men eftersom det kommit en hel del mer snö sen dess ville jag gärna ta en helt ny bild. Sagt och gjort, jag traskade iväg till Rothoffsparken med Higgins för att gå ta min bild. Problemet var att den upptrampade promenadväg som fanns där häromdagen var helt borta. Nysnön låg som ett tjockt täcke helt orörd så jag fick pulsa mig fram med snö upp till knäna för att kunna ta bilden från någorlunda samma ställe som jag gjort tidigare.

Jag försökte få Higgins att gå bakom mig eftersom snön räckte honom upp över ryggen annars, och det gick hyfsat bra. Tittar man noga bakom honom kan man svagt urskilja mina pulsande spår. Men sen tyckte han inte det var roligt längre att gå bakom mig, så han skuttade ut i snön bredvid mig. Det gick ju bra de första tre-fyra skutten, men sen blev det tvärstopp.

Varje skutt han gjorde fick han ju ta i allt vad han kunde, bara för att vid landning sjunka ner först i lössnön och sen i snön under den. Han försvann verkligen totalt ner under snöytan varje gång han landade och när han upptäckte det så var det plötsligt inte roligt längre. Han kravlade sig upp så gott det gick och sen sa han till högt och ljudligt "bäääääär mig!", och då var det ju bara att stoppa kameran i fickan och göra som han sa. Han är ju trots allt ingen ungdom längre med sina närmare 9,5 år.

Vi hade inte långt kvar innan vi skulle vara ute på en upplogad del av gångarna i parken, kanske 15 meter men det var kämpigt! Man är ju inte speciellt smidig iklädd tjocka vinterkläder ens på släta trottoarer, så tänk er att pulsa med snö upp till knäna bärandes närmare 15 kilo hund i famnen. Dessutom, för att komma ut på den upplogade gången skulle jag på något vis vara tvungen att ta mig över en snövall som var drygt en meter hög. Det var först när jag lyckats med det konststycket jag började fundera på varför jag inte gått tillbaka i mina egna fotspår, alltså pulsat ut samma väg vi pulsat in. Men jag skyller det på gammal vana, vi brukar ju gå rakt igenom parken. Promenaden hade blivit jättekonstig annars. Och jag antar att jag inte kan skylla det hela på snöblindhet?