Igår fick jag reda på att en mycket fin och godhjärtad man är borta. Jag hade totalt missat annonsen i tidningen som talade om det. Alla annonser runt omkring hade jag sett, men jag missade Gerhards, kanske för att jag inte ville se. Jag visste att han var sjuk, det var på gränsen att han överlevde redan för drygt ett år sedan, men han var inte bara en fin man, han var också ohyggligt seg och en riktig kämpe. Förra året var förresten inte första gången han lurade döden, det har varit nära flera gånger tidigare, men envist tog han sig igenom kriserna och fortsatte mot alla odds. Den här gången förlorade han tyvärr kampen, något som med säkerhet irriterar honom något enormt.
För nästan 17 år sen gick min sambo hastigt bort genom en olyckshändelse, och även om jag kände Gerhard redan innan så var det först då jag insåg vilken fin man han var. Han och hans fru Renate - som då också var min arbetskollega - blev ett enormt stöd för mig under tiden som följde. Mina föräldrar var nog för nära så det var skönt att ha både Renate och Gerhard där. Det var mycket tack vare Gerhard som jag orkade kravla mig tillbaka upp ur min sorg.
Gerhard var med och hjälpte mig när jag skulle köpa min första egna bil eftersom det han inte visste om motorer inte var värt att veta. Vi skojade ofta om att trots att han hade "Volvo" intatuerat på insidan av ögonlocken så lät han mig köpa en Daihatsu. Han blev också nöjd för några år sedan när jag bytte ut min Daihatsu mot en Fiat, bilmärket han förmodligen hade intatuerat strax under Volvo.
Gerhard älskade att fylla år och få presenter. Han älskade kaffebröd och andra godsaker och precis som jag hade han en speciell del av magen avsedd endast för efterrätter. I somras ringde han på min födelsedag och gratulerade, och jag hörde då att det var en lite tröttare Gerhard än tidigare. Jag sa att jag skulle komma ut till dem någon dag och hälsa på. I höstas lovade jag Renate samma sak när jag träffade henne av en slump, men jag kom mig aldrig för att åka dit. Jag tänkte på det många gånger, men ändå blev det aldrig av.
Gerhard sa till mig att allt som händer är ödesbestämt, men att man kan påverka sitt öde genom de olika val man gör i livet. Man kan ångra saker man gjort och sånt man inte gjorde, men man kan inte göra något åt det. Vilka val man än gör så kommer man aldrig att veta vad som hänt om man gått en annan väg. Det är det som gör livet spännande, och att gå och grubbla tjänar ingenting till.
Jag kommer alltid att minnas Gerhard med glädje, och det är jag säker på att alla andra som kände honom också kommer att göra. En väldigt fin man, full med humor och värme, och han hade alltid något att berätta om. Jag har aldrig träffat någon som varit med om så mycket annorlunda och spännande, och jag kommer alltid att minnas den spjuveraktiga blicken som kunde glimta till när man minst anade det. Han föddes förmodligen med den och lyckades hålla kvar den i 76 år. Kan hända är han någon annanstans nu och tänker ut något riktigt lurigt att utsätta någon för.
