2009-11-13

Språk - mitt bidrag till Bloggvärldstemat

Tänk så många språk det finns. Inte bara talat språk, det finns ju till exempel kroppsspråk, bildspråk och teckenspråk. Men det man tänker på mest när man hör ordet språk är väl det talade och skrivna språket. Det är i alla fall vad jag tänker på i första hand. Den här veckan är Bloggvärldsbloggens tema just språk, och här kommer lite om mina språkerfarenheter.

Jag lärde mig läsa rätt så tidigt, jag var intresserad av bokstäver och frågade och ville lära mig så när jag började skolan kunde jag redan läsa. Sen var det dags att lära sig engelska, och det tyckte jag också var roligt. Eftersom jag växte upp innan dataåldern så var brevvänner en stor grej, och jag skaffade mig min första brevvän i USA när jag var 10-11 år. Speciellt bra engelska kunde jag inte, men vad gjorde det, man kan väl lära sig. Det tog rätt så lång tid för mig att skriva mina första brev på engelska. Först skrev jag nämligen det jag ville förmedla i ett brev på svenska, och sen satte jag mig med en engelsk ordlista och slog upp ord och översatte alltså hela mitt svenska brev. När jag var nöjd med min översättning så skrev jag av allting igen på engelska på något fint brevpapper och sen skickade jag iväg brevet. Det skulle ju vara lite roligt att ha något av breven och översättningarna kvar för att se hur jag fick ihop det, men något sånt har jag inte sparat.

Vartefter jag skrev brev så blev min engelska bättre och mitt ordförråd växte, och till slut kunde jag skriva brev till mina brevvänner i USA, England, Korea och Tanzania utan att först behöva skriva en kladd på svenska.

På högstadiet skulle man välja ett språk till att lära sig, och jag valde tyska. Totalt har jag läst fyra år tyska, men den är fortfarande knagglig. Jag förstår det mesta som sägs men får oftast tunghäfta när jag ska prata själv. Får jag inte tunghäfta så brukar det jag vill säga komma ut på engelska utan att jag märker det förrän jag hört mig själv prata. Varför jag inte får något grepp om tyskan vet jag inte, men det har nog flera orsaker. En av dem är nog att jag mest kommer ihåg undantagen. Det jag mest minns av alla tyskalektioner är att lärarna sa att "man säger så här" men så kom det "utom då..." och sen var det alla dessa undantag! Jag kan rabbla undantagsord, men vet inte vad de är undantag för. Även om jag skulle veta vad de var undantag för skulle jag nog inte veta hur man säger ändå eftersom jag inte är så bra på grammatik. Jag lärde mig rabbla ord som styr dativ, men jag har ingen aning om vad dativ är. Jag vet att det finns något som heter dativ, jag vet att det finns verb, substantiv och adjektiv men sen är det i princip kört. Jag vill inte sätta mig in vilket ord som är dativ, det intresserar mig inte, jag vill bara göra mig förstådd.  Jag tror alltså att det är fokuseringen på grammatik som gjorde att min hjärna låste sig vad gäller tyskan. Jag hade inte roligt när jag skulle lära mig.

När jag började på gymnasiet var det även dags att välja ett språk till, och då valde jag franska. Första året lärde jag mig massor, språket var nytt och jag hade lätt att lära mig orden. Men så var det då det där med grammatiken. Jag tröttnade, och måste väl säga att läraren jag hade inte var världsmästare på att göra saker och ting begripligt. Efter två års franskalektioner gav jag upp. Men jag har trots det lyckats göra mig förstådd på franska och förstå en krånglig vägbeskrivning i Belgien för kanske 20 år sedan. Det är jag stolt över än idag, men om jag skulle klara det nu är väl ganska så osäkert.

Efter gymnasiet uppfyllde jag en dröm jag haft sen jag var 13 år. Jag åkte till Israel för att jobba som volontär på en kibbutz. Där träffade jag på inte bara israeler utan volontärer från hela världen. Vi kommunicerade mest på engelska, men när man jobbade så var det ju inte bara tillsammans med andra volontärer utan också med israeler så att höra hebreiska runtomkring sig blev helt normalt. Jag stannade ett år i Israel, och under den tiden snappade jag upp en hel del hebreiska utan att jag egentligen märkte det. Efter 6-7 månader kunde jag sitta i ett gäng där det pratades hebreiska, och jag förstod det mesta som sas. Ibland hände det att jag kommenterade något som sas genom att säga något på engelska vilket oftast förvånade mina israeliska kompisar ordentligt. Skämtsamt fick jag ofta höra att "känsliga saker pratar vi om när Yvonne gått härifrån" vilket alltid framkallade skrattsalvor.

En gång när jag varit i Tel Aviv ett par dagar och skulle ta bussen tillbaks till kibbutzen gick jag lite vilse och kom inte ihåg hur jag skulle ta mig till busstationen. Jag visste att jag var i närheten, men jag hade lite ont om tid och ville inte irra omkring en massa i onödan. Jag gick alltså in i en liten butik för att fråga efter vägen. Det visade sig att just den butik jag gick in i var en där de två äldre männen som jag antar drev butiken enbart pratade hebreiska och jiddish. Nu var deras hebreiska nästan helt obegriplig för mig, troligen hade de en väldigt kraftig brytning som jag inte kände igen. Men, vi blandade hebreiska, jiddish och teckenspråk och jag kom rätt till slut. Nu är det ungefär 25 år sedan jag var i Israel, men ändå när jag hör hebreiska på tv så känner jag igen mycket och förstår enstaka ord, och jag blir lika förvånad varje gång.

Under många år så jobbade jag på ett hotell där vi ofta hade utländska gäster. En engelsman stod en gång och studerade mig när jag stod bakom receptionsdisken och växlade mellan svenska och engelska utan att blinka. Till slut kom han fram, ursäktade sig och sa att han bara var tvungen att fråga hur det gick till. Tänkte jag innan jag skiftade språk att "nu ska jag prata engelska" eller "nu ska jag växla tillbaka till svenska"? Han såg mycket imponerad ut när jag sa att jag bara växlade utan att tänka. Sen skrattade han högt när jag förklarade att "det är bara när jag försöker prata tyska jag måste tänka, men hur mycket jag än tänker så kommer det ut på engelska".

Egentligen skulle jag kunna säga mycket mer om språk, men det här får räcka den här gången.

5 kommentarer:

Egoinas mamma sa...

När Egoina var liten och satt där bak när vi körde med bil till Norge så visste mitt X och jag alltid vem hon pratade till. Utan att tänka sig för växlade hon mellan skånska och norska efter som. :D

Gun sa...

Det är roligt med språk! Jag har förutom engelska pluggat tyska och spanska men spanskan har jag i stort sett glömt. Det är en utmaning att resa till länder där de inte ens kan engelska, som Kina. Jag älskar den utmaningen och har upptäckt att det alltid löser sig.

Yvonnes bärbara blogg sa...

Egoinas mamma: Det är ju vad som är så roligt med språk, man anpassar sig efter vem man pratar med. Både språk och ordval. :0)

Gun: Språk är jätteroligt, och visst går det att göra sig förstådd även om man inte pratar samma språk. Det tar bara lite längre tid ibland!

Jenny sa...

Språk.... det bästa jag vet. :) (o kommunikation med förstås) Jag gav också mer eller mindre upp franskan... lite kommer man ju ihåg men skulle inte kunna fråga efter vägen idag ;) Vad häftigt med hebreiskan. Tror du har språköra, och med hjälp av att du kunde tyska och lite franska har du nog övning i att lyssna och förstå mer än du egentligen kan prata. Så är det iaf för mig (som även läst två år spanska, samtidigt som franskan...) :)

Yvonnes bärbara blogg sa...

Jenny: Kan nog stämma med språkörat, i alla fall med vissa språk. Finska till exempel har jag hört massor, men inte förstår jag något där inte! Sen har jag lätt för att helt omedvetet lägga mig till med olika dialekter när jag pratar med folk som har väldigt utpräglad dialekt. Kan bli något pinsamt ibland när folk tror att jag driver med dem. I själva verket märker jag inte ens att jag börjar låta som dem!
Men, visst är det roligt med språk!!