Det är mitt, bara mitt!

Jag har hund och då köper man väl vanligtvis uppmuntringsgodis om man inte gör godiset själv. Jag köper i alla fall levergodis till Higgins, oftast tvåkilospåsar som räcker ett tag. Godiset har jag numera i en burk ovanpå chiffonjén i köket, och en återkommande irritation är när det snart är dags att fylla på burken.

Det blir en massa småbitar som väl inte är helt fel eftersom jag alltid delar upp godisbitarna i minst två delar, men det blir också pyttesmå smulor och nästan som ett levergodisdamm. För att visa det skulle jag ta en bild förut precis innan Higgins och jag skulle gå ut på eftermiddagspromenaden. Jag behövde fylla på med godis i jackfickan och fick mest tag på småsmulor som inte är speciellt roliga att ha i fickan och hemskt svåra att få tag på när man har vantar på sig.

När jag skulle ta bilden dök plötsligt Higgins upp och satte tassarna på bordet, något han faktiskt aldrig brukar göra. Som värsta Gollum försökte han kasta sig över godisburken och hade han kunnat prata är jag övertygad om att han sagt "mitt godisssssssss".