"Den livsfarliga glömskan" av Inga Gottfarb

"Den livsfarliga glömskan" är ingen bok man läser för att bli underhållen. Koncentrationslägren under andra värlskriget var ingen underhållning. När lägren öppnades vid krigsslutet var människorna där som fortfarande var vid liv i stort behov av olika typer av vård och rehabilitering och att försöka hitta anhöriga. Många av dem kom via olika hjälporganisationer till Sverige, bland annat med de omtalade Vita bussarna.

Inga Gottfarb som skrivit boken var själv med och tog emot flyktingar när de kom hit, och hon fortsatte hela livet att arbeta med att hjälpa utsatta människor. Bland annat i den organisation som sen blev Statens invandrarverk, och 1982 var hon med som en av grundarna av "Svenska Helsingforskommitén för mänskliga rättigheter", numera "Civil Rights Defenders".

Boken som kom ut första gången 1986 bygger på intervjuer Inga Gottfarb gjort med ett sextiotal överlevande av tretton olika nationaliteter, samt diverse andra källor om till exempel svensk flyktingpolitik. Den tar upp tiden innan andra världskriget, lite om räddningsaktionerna, hur det var när flyktingarna kom hit, om lägerlivet i Sverige och hur det blev sen. Den är skriven lite mer som en dokumentation eller avhandling, och kanske därför kan vara lite tung att läsa. Men en av anledningarna till att den skrevs är för att världen inte ska glömma, kanske kan den hjälpa till för att förhindra att samma sak sker igen.

Jag tycker det är viktigt att man läser om sånt här och att man inte glömmer bort att liknande saker händer än. Nu idag finns till exempel en debattartikel i Expressen skriven av Paul Rusesabagina om folkmordet i Rwanda där han menar att "bara våra barn kan stoppa folkmorden". Om du känner igen hans namn kanske det är från filmen "Hotel Rwanda" som handlar om hur han lyckades hjälpa över 1200 personer under mördandet som pågick där 1994.