Higgins, fringe och lilla Lotta

Eftermiddagspromenaden var solig och fin men väldigt blåsig. Higgins tyckte ändå att det var en rolig promenad.
Han ägnade en del av promenaden åt sitt bensprattel, eller som han helst vill kalla det att göra gräsänglar. ;0) Inte vet jag om hans extrema sprattlande berodde på att han kände på sig vad som skulle hända lite senare på vår promenad.

Vi kom fram till Rothoffsparken, och där är det en scen uppbyggd nu under Nordic Fringe festivalen som pågår. Jag vet inte om det var ett riktigt uppträdande just då, eller om tjejen bara övade, men det var i vilket fall kul att se. Helt otroligt vilka manövrar hon höll på med däruppe i repet. Jag som inte ens kunde ta mig upp för de där repen man skulle klättra uppför i skolgymnastiken blir väldigt imponerad!

Bäst som jag stod där och tittade och fotade så kom en av Higgins kompisar, nämligen lilla Lotta! Hon bor granne med oss faktiskt och delar lägenhet med en äldre dam och oftast träffas vi ute i trapphuset. Just idag så träffades vi alltså i Rothoffsparken där Lotta var med en vän som brukar ta ut henne på lite längre promenader. Lotta tycker egentligen jättemycket om Higgins och vill alltid hälsa, men hon tycker han blir lite stor och otäck när han reser sig upp. Därför föredrar hon att hälsa på honom om hon blir upplyft.

Higgins och Lotta lärde känna varandra när Lotta bara var liten valp. Första gången de träffades var hon ungefär lika stor som Higgins ena öra och varje gång vi träffades ute i trapphuset la sig Higgins ner och Lotta fick göra precis vad som helst. Hon hängde i hans öron och drog och slet och han sa inte ett pip utan lät henne hålla på. Men som sagt, numera tycker Lotta att Higgins blir lite väl stor och otäck när han reser sig upp, han har ju förstått att även om hon är liten så är hon ingen valp längre så med tiden har han ju blivit lite mer framfusig.

Lotta är en vädligt liten Yorkshireterrier och en otroligt söt och rar liten tjej. Jag träffade henne häromdagen ute i trapphuset när jag inte hade Higgins med mig, så då fick jag tillfälle att hälsa ordentligt på henne. Hennes tassar är inte mycket större än toppen av mitt pekfinger upptäckte jag när jag satt på knä och klappade på henne. Hon är väldigt kärvänlig och klättrade upp på mina knän för att komma åt att ge mig en liten puss på kinden. Något som Higgins naturligtvis märkte sen när jag hämtade honom från mina föräldrar. Det är inte mycket som går honom obemärkt förbi!