Hundar

När jag föddes fanns en svart mellanpudel i familjen, jag tror att hon ganska snart fick flytta till en annan familj. Ett par år senare finns jag på bild med den strävhåriga taxen Tina, eller Tintin som jag kallade henne. Mina föräldrar såg ibland efter henne åt några bekanta. Med henne brukade jag dela korg, och ibland satt vi bredvid varandra i soffan. Förmodligen gjorde vi andra saker också tillsammans, men det är vad jag har sett bilder på.

Sommaren jag fyllde 4 år kom Roy till familjen. Han var en boxer och det var jag som valde ut honom bland valparna på kenneln. Hur jag valde? Han kom ut tillsammans med de andra valparna och snubblade över en vattenslang som låg på gräsmattan. Roy tyckte om att ligga på grusgården hemma och äta solmull från rabatten men han tyckte inte om morötter. Mamma brukade blanda rivna morötter i hans mat, men även om han kastade i sig maten så låg alltid morötterna kvar. En gång åt han upp en knapp som trillat bort från min gröna kofta, och då följde jag honom vart han än gick på vår ganska stora tomt och till slut kom knappen ut bakvägen. Förresten så var jag med Roy även utan att han ätit upp delar av mina kläder, när han låg och åt solmull satt jag ofta bredvid och pratade med honom. Tyvärr fick Roy inte bli äldre än 9 månader, han blev påkörd av en bil men det syntes inte på honom, och pappa och jag begravde honom i skogen.

Foto mamma eller pappa Eriksson

Sen dröjde det några år innan vi hade hund i familjen igen. Det här är jag i juni 1975 tillsammans med vår svarta mellanpudel Yama som alldeles nyligen hade flyttat hem till oss. Jag fyllde 10 år några veckor senare. Det var mamma och jag som tjatat om hund, min fyra år yngre syster undrade surt "vad ska vi med en hund till". Efter ytterligare några år kom nästa mellanpudel, Bina till familjen. Yama var mormor åt Bina, men en ganska elak sån. Stackars Bina fick inte göra något roligt för sin mormor. Därför förstod Bina aldrig ens när hon sen blev ensam hund det roliga med att springa efter bollar.

Att jag skulle skaffa egen hund någon gång var nog ganska självklart, frågan var nog bara när. Det dröjde ganska många år innan bitarna föll på plats så att det passade med arbetstider och annat, men i månadsskiftet november/december år 2000 var jag och hämtade hem Higgins. Han är nu en drygt 8-årig inte längre så helsvart cocker spaniel med ganska bestämda åsikter om saker och ting. Han har dessutom sen han flyttade från kenneln där han är född bott i en lägenhet i stan och det har inte bekymrat vare sig honom eller mig ett dugg.
Lite då och då hör man ju folk säga att om man bor i stan går det inte att ha hund. Jag kan då bara säga att det går alldeles utmärkt och jag vet inte riktigt varför somliga säger att det inte går. Det är ju fler än jag som bor i stan och har hundar, så uppenbarligen funkar det. Vissa saker går ju inte, och det är till exempel att man inte bara kan öppna dörren och släppa ut hunden på tomten. Man får helt enkelt anstränga sig lite mer och klä på sig och följa med ut, och har man ändå klätt på sig och kommit ut kan man ju lika gärna ta en promenad. Sen kanske man har lite längre till skogen om man vill gå skogspromenader, men det är ju inget oöverstigligt hinder. Dessutom finns det i alla fall här i Eskilstuna - och säkert i alla städer - väldigt bra promenadstråk i stan där man kan gå långa och varierande promenader med sin hund.

Nackdelar med att ha hund i stan kan då möjligen vara att det är lite mer ansträngande just när valpen ska tränas att bli rumsren. Då kan det ju bli bråttom när man ska ut, och om man då bor på tredje våningen och det är den regnigaste december man kan komma ihåg får man inte vara fåfäng! Det är inte heller helt idealiskt de gånger ens hund blir magsjuk mitt i natten och det är riktigt brått ut, då får man vara glad att man hunnit få på sig något annat än pyjamas och tofflor. I övrigt kan jag inte komma på något som gör det besvärligare att ha hund i en lägenhet inne i stan än i ett eget hus utanför stan.