2009-09-07

Jag bor tillsammans med en brottsling

Jag har en tid gått och funderat på min mentala hälsa. Ett tag var det ungefär som i "Gasljus", filmen från 1944 som gav Ingrid Bergman hennes första Oscar. Där spelar hon en kvinna vars man försöker få henne att tro att hon är sinnessjuk. Saker försvinner fast hon är helt säker på att hon lagt dem på rätt plats och när det hänt tillräckligt många gånger börjar hon naturligtvis tro att det är något fel på henne. Mannen lyckas alltså nästan med sitt uppsåt, men i slutscenerna av filmen kan hon använda det mot honom. "It isn't here, you must have dreamed you put it there. Are you suggesting that this is a knife I hold in my hand? Have you gone mad, my husband?"

Jag har sett filmen flera gånger, det är nämligen en av mina favoriter med min favoritskådelspelerska och ett tag började alltså min tillvaro likna hennes. Saker och ting försvann, eller jag trodde mig komma ihåg att de funnits på ett speciellt ställe, men när jag kontrollerade det så fanns de inte där. Vad jag hade glömt var att jag bor tillsammans med en brottsling. Eller kanske ska man kalla honom för vad han är, en knarkare, närmare bestämt en levergodisknarkare. Det är alltså Higgins jag menar. Till saken hör att jag trodde han slutat med sitt brottsliga beteende den gången - tror det var omkring 2002 när han alltså var två år - jag kom på honom mitt i stöldögonblicket. Där kan man snacka om handen i kakburken, fast i det här fallet var det nosen i jeansfickan. Jag lyckades den gången också fånga honom på bild, en väldigt skuldmedveten kille.
 
Vad jag kom på honom med att göra var alltså att göra "inbrott" i min jeansficka där levergodiset ligger. Som tur var hade jag alltså kameran i handen och på bilden har han just upptäckt att han är upptäckt. Han försvann snabbt in till vardagsrummet med svansen mellan benen och såg hemskt skuldmedveten ut. Sen efter det hade vi ett snack han och jag om att man inte får stjäla saker. Han argumenterade förstås och menade på att "men du äter ju inte levergodis så jag kommer ju att få det förr eller senare" och "jag tar bara sånt som är mitt". Det där med att han bara tar sånt som är hans kan jag till viss del hålla med om, han har nämligen aldrig stulit någon mat eller något godis ifrån mig. Jag kan lämna min tallrik med mat på bordet för att gå iväg och hämta något utan att behöva oroa mig för att han ska ta något. Eftersom jag oftast äter inne vid tv:n så står ju min mat på soffbordet, alltså lagom höjd för en cocker att bara sno åt sig vad som nu finns där. Men så har Higgins aldrig gjort, han kan ligga i soffhörnet och titta på min tallrik eller så ligger han på golvet och tittar, men det skulle aldrig falla honom in att ta något. 

Men för att återgå till Gasljus-liknelsen. Oftast när jag skruttar runt för mig själv hemma i lägenheten har jag någon typ av mysbyxor på mig, och jeansen hänger inne på korgstolen tills det är dags att gå på promenad.  Levergodis har jag alltid vänster framficka, men under den  varmare delen av året är det naturligvis mer godis i byxfickan än under den kalla delen av året. Anledningen till det är förstås att när det är kallare så har jag jackor på mig, och då ligger det mest godis i de fickorna. Jag använder alltså godiset till största delen som uppmuntran på promenader - eller som mutor när jag står och pratar med någon och Higgins tycker vi ska gå därifrån. Senaste månaderna har jag flera gånger slagits av hur lite godis det varit kvar i fickan när jag bytt om, jag har tänkt att "men fyllde jag inte på godis förra promenaden, och så mycket godis fick han faktiskt inte". Sen har jag ryckt på axlarna och tänkt att jag kanske inte fyllt på så mycket godis som jag trott, och så har jag lagt ner mer godis i fickan.

Så har det varit fram tills igår när jag kom på den lille levergodisknarkaren igen! Jag gick in i sovrummet för att hämta något och där står den lille förövaren med framtassarna uppe i korgstolen och nosen i fickan på jeansen och bara glufsar i sig! Jag harklade mig lite fint och fick precis samma skuldmedvetna blick som på bilden ni ser här uppe. Enda skillnaden är väl att jeansen den här gången var svarta, och Higgins har grånat rätt så markant runt nosen. Men det var skönt att få bekräftat att jag inte håller på att bli tokig, jag har förmodligen haft mer godis i fickorna när jag lagt ifrån mig jeansen, och det är inte så att jag lagt dem väldigt konstigt som jag trott ibland. Det är den lille tjuven som fixat och trixat lite för att komma åt innehållet i mina fickor!

Lite senare igår hade vi ett snack igen. En av de roliga sakerna med Higgins är att med åldern har han blivit mer och mer pratsam, han kan sitta långa stunder och ha diverse olika läten för sig. Ibland verkar det helt taget ur det blå, men ibland kan man faktiskt få något som låter som ordentliga svar, i alla fall om man ställer rätt frågor. Det måste vara sånt han kan svara ja eller nej på, men helt klart är att han svarar. Han har även olika tonlägen vilket gör såna här samtal väldigt underhållande att höra. Hans svar är svåra att skriva ut, men jag gör ett försök så kanske ni förstår hur det låter. Ni som har hund kanske har hört era hundar säga samma saker.

Jag: "Har du gått och tagit godis ur mina fickor?"
Higgins: "Uuuaaa"
Jag: "Men man får inte gå och sno saker!"
Higgins: "Eeeääää"
Jag: "Men du har gått och tagit godis ändå?"
Higgins: "Uuuuaaa!"
Jag: "Tar du bara saker du tycker är ditt?"
Higgins: "Uuuuaaaa"
Jag: "Men det är fult att stjäla!"
Higgins: "Uuuueeeeaaaa"
Jag: "Kommer du att sluta sno nu då när jag kommit på dig igen?"
Higgins: "Eeeeeääää"
Efter hans sista svar fick jag en slick på näsan och sen stack han iväg så vi får väl se hur det blir. Men nu ser jag till att inte ha så mycket godis i fickorna när jag lägger ifrån mig jeansen!

(I början av Higgins och min tillvaro tillsammans hade jag ingen digitalkamera, jag har en känsla av att bilden i det här inlägget kommer från den tiden. Den finns på hans hemsida så jag hittade den i foldern där.)

3 kommentarer:

Egoinas mamma sa...

Sv: Nej, jag har kunnat kommentera hos dig. Men en hos en tjej gick det inte. Jag mailade henne, så nu är det fixat, men vem brukar göra så egentligen? Får du problem NÅGON gång hos mig får du gärna maila och berätta vad problemet är, kommentarerna är ju nästan det roligaste med bloggandet, tycker jag. God morgon! :D

Jenny sa...

Hihihi, kan precis föreställa mig den ändå rätt enkelriktade konversationen. Herr Katt här brukar också svara när man talar myndigt med honom, sedan fjompar han runt, stryker sig mot benen och slickar lite han med, som om inget hänt. ;)
Och Gaslight är en mycket bra film. Fast det har vi ju talat om förut. :D

Yvonne L sa...

Egoinas mamma: Det är nog inte många som hör av sig om sånt, men om jag får kommentarsproblem inne hos dig lovar jag att höra av mig! :0)

Jenny: Det blir ju rätt underhållande konversationer i alla fall! :D