Fågelskrämma(re)

Jag bor tillsammans med en fågelskrämma(re) som heter Higgins. Att han är en sån framgår av hans rasbeskrivning, fast där står det att han är en stötande apporterande fågelhund. Cocker spaniels används bland annat vid andjakt, men i Higgins fall slutar det inte med apporterad and vid min sida. Istället slutar det med ivägskrämda änder. Vi går ju förbi änder varje dag på olika ställen i stan, och ibland bryr sig Higgins inte alls, andra gånger ser jag på en gång att det kommer att sluta med skrämda fåglar. Som igår morse till exempel, då hade vi gått vår tidiga arbetsdagsrunda runt närmsta park och på väg hem mot lägenheten gick vi förbi två andpojkar som låg på en gräsremsa mellan trottoaren och körbanan. Mitt inne i centrum. Ett ganska korkat ställe för änder tyckte jag, mitt inne i stan en bra bit ifrån vattnet i ån.

Uppenbarligen tyckte Higgins också att det var ett korkat ställe för änderna att ligga på, så han gjorde ett svep, änderna blev rädda och flaxade iväg. De flaxade dock inte så långt, utan bara ut på gatan där de la sig igen mitt i en solstrimma. Jag tänkte att de väl skulle flytta på sig när det kom bilar, men såg ganska direkt att de inte brydde sig ett dugg om det. De låg kvar i solen och lät bilarna väja. En cyklist som passerade var heller inte skrämmande för änderna och då fick jag lite dåligt samvete eftersom det var min hund som fått dem att lägga sig mitt i gatan. Möjligen att det hade varit ett korkat ställe de låg på från början, långt ifrån ån där man tycker att änderna borde hålla till, men nu var de ju i ett mycket sämre läge. Där de låg nu riskerade de ju att bli tillplattade. Det var alltså bara att gå tillbaka, gå över vägen och säga åt Higgins att skrämma änderna en gång till. Han såg riktigt nöjd ut, första gången han blev ombedd att skrämma änder!! Den här gången flög de iväg ner till parken vilket ju var ett bra mycket bättre ställe för dem. Vi gick förbi samma plats imorse, men vi såg inga änder. Kanske har de hittat ett annat ställe att hänga på.