2009-04-02

Febril aktivitet

Ser nu när jag fixade till storleken på bilden till det här inlägget att jag skickade över fel bild, jag har en som är bättre men den ligger i den andra datorn. Då får jag väl använda mig av den till bilddagboken på min hemsida i helgen istället. Nåja, motivet ser kanske lite konstigt ut, men det är något som växer upp ur jorden! I Fors kyrkpark har de några planteringar som jag studerat under vintern - när det inte legat ett snötäcke över - och jag har tyckt de ser så deprimerande ut. Bara jord, inte minsta antydan till någon växtlighet överhuvud taget. Men, nu visar det sig att det är hundratals lökar planterade där! Jag är ju inte känd för mina stora botaniska kunskaper, så jag tänker vänta tills det växt upp lite mer, då kanske jag känner igen vad det är. Röda blommor känner jag till exempel igen! ;0)

Imorse skällde Higgins ut en man ute på gatan. Det är inte något som han brukar ägna sig åt, men han tog fel på mannen och en duva. Nu låter det möjligen lite märkligt, för även en cocker spaniel borde väl se skillnad på en människa och en fågel, och det är jag helt övertygad om att Higgins gör. Men misstaget var egentligen helt förståeligt eftersom mannen var den enda levande varelse Higgins kunde se. Det var så att just när vi kom ut på gatan så satt det en duva högt ovanför våra huvuden, jag tror den satt på fönsterblecket vid burspråket till lägenheten ovanför våran. Duvan inte bara satt där, den formligen skrek. Fågelläten är en annan sak jag inte är expert på, men jag vet hur duvorna låter inne i stan, och duvan i morse var den mest högljudda duva jag någonsin hört! Higgins kan ibland bli irriterad och säga ifrån när han anser att någon eller något oväsnas för mycket, och det var precis vad han ansåg att duvan gjorde. Sitta där och skrika så det ekade mellan husen var ytterst onödigt tyckte mitt lilla monster. Han tittade åt alla håll och kanter för att komma fram till vem det var som var så högljudd, och den enda han såg var alltså mannen som kom gående längs trottoaren. Så istället för duvan som satt och skrek och förde oväsen började Higgins skälla och föra oväsen, och att det var mannen han riktade sitt skäll mot var inte att ta miste på. Något pinsamt tyckte ju förstås jag, så för att släta över Higgins skällande något sa jag inte bara åt honom att vara tyst, jag fortsatte också med att högt och ljudligt tala om för honom hur korkat det var att skälla på duvan som satt högt däruppe...

Ikväll har det varit febril aktivitet ute på gatorna runt huset jag bor i. Det är soppatrullen som varit ute med sina maskiner och det har till och med varit folk med såna där manicker som blåser bort skräp som gått runt och blåst rent runt cykelställ, lyktstolpar och annat som traktorerna inte kan komma åt ordentligt vid. Då är det nog verkligen vår på riktigt!

2 kommentarer:

Ingrid sa...

Nä, cockrar ser ingen skillnad på nåt alls. Jag har räknat ut det för länge sedan, de borde komma med varningstext från uppfödaren ;0)

~Livet i byn

Yvonne L sa...

Jag glömde be om varningstexten när jag köpte Higgins. Eller så låg den bland papprena jag fick av uppfödaren när jag hämtade hem honom och kanske fladdrade de iväg i uppståndelsen. ;0)