Higgins och jag fick en intressant inledning på vår morgonpromenad idag. Vi gick på Västermarksgatan på väg mot Fors kyrkpark och då passerar man bakom Myntverket. Runt Myntverket är det en stor gräsmatta och runt gräsmattan ett lågt staket. Många tycks tro att det är någon sorts hundrastplats, för året runt ser man folk där som rastar sina hundar och låter hundarna springa lösa. Vissa av de som rastar sina hundar plockar upp efter dem, andra låter det ligga. (Vad jag tycker om såna som inte plockar upp efter sina hundar behöver jag väl inte ta upp igen.) Somliga som låter sina hundar springa lösa där har koll på sina hundar, andra har det inte.
Imorse var det en inne på gräsmattan som hade sin stora hund lös och kastade en pinne som den sprang efter. Higgins fick syn på den springande hunden på avstånd och skällde, något han alltid gör på springande hundar. Särskilt om hundarna kommer springande emot honom eftersom han alltid är kopplat och väl då känner att han inte har någonstans att ta vägen. Killen som kastade pinne med sin hund såg och hörde oss, så han fick sin hund att ligga ner, och jag fick Higgins att vara tyst och koncentrera sig på att gå. Jag antog att killen hade koll på hunden eller att han åtminstone kopplat den eller höll den i halsbandet, men så fel jag hade. Vi traskade på bredvid det låga staketet - räcker mig till knäna ungefär - och Higgins gick och nosade. Det var en buske ivägen så den andra hunden såg oss inte, men jag hörde hur den morrade. Sen plötsligt kom den rusande mot staketet och jag såg ju direkt att den inte skulle ha några problem med att hoppa över.
Den stora hunden tog ett skutt över staketet och jag såg då att den inte ens hade halsband på sig. Killen ropade på sin hund men den hade ju förstås tappat hörseln. Det är möjligt att hunden inte var annat än nyfiken, men jag ville ju inte chansa så jag fick dra undan Higgins i kopplet och försöka ställa mig emellan de båda hundarna samtidigt som jag inte ville komma för nära någon av dem med händerna. Det går ju så fort om man skulle råka hamna emellan. Higgins var förstås skitförbannad, dels tycker han oftast inte om större hundar, speciellt inte svarta såna och särskilt inte om de kommer rusande emot honom.
Den stora hundens fick tillbaka hörseln och hoppade tillbaka över staketet igen, men var snart över på trottoarsidan igen. Jag fick återigen snurra undan med Higgins och ställa mig emellan, hålla Higgins så pass kort att han inte skulle komma åt den andra hunden och samtidigt ge honom utrymme att komma undan om det behövdes. Samma sak hände en eller två gånger till, men till slut fick killen på sin hund koppel och jag kunde lugna ner Higgins och gå vidare.
Konstigt nog under hela händelseförloppet var jag helt lugn och fullkomligt koncentrerad på de båda hundarnas avstånd till varandra. Det var först efteråt jag tänkte vidare. Vad hade hänt om det kommit några cyklister på cykelbanan eller gått förbi en förälder med småbarn eller någon som varit paniskt rädd för hundar? Det hade kunnat bli cykelvurpa, oavsiktligt hundbett eller vad som helst. Om det hänt när någon av mina föräldrar gått med Higgins, de är ju hundvakter då och då, hur hade det gått då? Higgins kanske inte är så stor, men han väger omkring 14 kilo, och blir han trängd som han blev imorse krävs det en del styrka att hålla honom. Jag kan ju läsa av Higgins bra och har tyvärr varit med om liknande händelser tidigare så jag vet vad jag ska hålla koll på och hur jag ska röra mig. För någon som inte är lika van är det inte så enkelt.
Vad är det som gör att många totalt nonchalerar att det i Eskilstuna faktiskt är koppeltvång på "offentliga platser inom detaljplanelagt område, utom Djurgården" som det står i den lokala ordningsföreskriften. Gräsmattan runt Myntverket är i högsta grad en offentlig plats inom detaljplanerat område. Nu skadades ingen, men som sagt, om någon cyklat eller gått förbi hade de kunnat gå illa.
Nu har den här bilden absolut ingenting med texten att göra, men jag hade tänkt skriva om en annan sak först, men när jag laddat upp bilden hade jag glömt vad det var så därför blev det om morgonens upplevelser istället. Nu ska vi ge oss ut på en kvällspromenad som vi hoppas blir den lugnaste promenaden idag. På eftermiddagen mötte vi en golvmopp i flexikoppel vars matte har absolut noll koll på hur man hanterar både hund och flexi...
11 kommentarer:
Du kanske skulle skriva om hur ordningssamt den som lämnat flaskorna där ändå har radat upp dom? ;o)
Fy för lösa hundar, jag får nästan panik...
Men fy vilken jobbig upplevelse. Jag hade helt klart blivit rädd som sjutton, även om jag inte är hundrädd. Jag har varit ju hundvakt ibland, och då hade jag inte velat vara med om en sån här sak.
Sv: Fingertopparna är vita, så jag antar att det är ok. ;D
Jag har ju minst sagt samma inställning som du om lösa hundar så jag nöjer mig med att konstatera att du o Higgins hade tur och är OK.
Usch vad obehagligt. Jag fattar inte vad folk tänker som släpper sina hundar lösa så!
Skönt att det slutade bra i slutändan ialla fall och kanske killen med den andra hunden lärde sig något så han håller sin hund kopplad hädanefter.
Helena: Antagligen var det något om att de i alla fall inte kastat sönder flaskorna så det låg glassplitter...:D
Gun: Ja, man blir ju lite trött och är lika glad varje gång att ingen har blivit skadad.
Göran: Jo, vi hade tur, och jag skulle hellre bli biten själv än låta Higgins bli det. Och han skulle bitas för att skydda mig. Vi är ett bra team mitt lilla monster och jag! :)
Lisa: Många verkar inte tänka alls, de tror de har full koll på sina lösa hundar. Förhoppningsvis lärde sig killen något, men säker kan man ju inte vara.
Tur i oturen!!! Grannens lilla papillon blev ju ihjälbiten förra veckan, av en terrier (av något slag, inte mycket större den). Hundägare som inte tar ansvar för sina hundar (kopplar dem, tar upp bajs, fostrar dem) är lika usla eller till och med uslare än själva hunden som bits.
Japp, det kan vara riktigt icke trevligt ibland och fastän vi har hund så blir jag oerhört obekväm när det kommer lösa hundar.
Håller med till till fullo!
Agneta kram
Jenny: Stackars era grannar! Visst finns det hundar som inte är riktigt rätt funtade, men oftast är det ett ägarproblem.
Snäckskalsdalen/Agneta: Som hundägare som följer de föreskrifter som finns och som tar hand om sina hundar dras man ju av många över samma kam som de som missköter sig. Sånt irriterar mig nästan mest.
Yvonne: Ja inte är de glada inte, de är ju hörselskadade båda två och deras hund är (var) deras öron när de rör sig ute. Jag hoppas de vågar skaffa en ny tids nog.
Tur att det slutade bra.
Läskigt när lösa hundar kommer springandes.
Jenny: Får hoppas det, man kan inte gå runt och vara rädd jämt.
Renathe: Jag blir så sur när folk är så himla nonchalanta och liksom inte bryr sig!
Skicka en kommentar