Ivrig är bara förnamnet

Har jag nämnt någon gång tidigare att Higgins ÄLSKAR att åka bil?  Om inte kanske ni ser det här.

När han blir riktigt glad och ivrig, som när han räknat ut att något otroligt spännande som till exempel en biltur är på gång så blir det ett fasligt sjå. Det ska springas runt i hallen, det ska letas fram den perfekta leksaken, när man hittat den perfekta leksaken ska den helst kastas omkring lite, och under hela den proceduren måste ju glädjen och ivern också illustreras med käcka tillrop. Alltså diverse skäll och gläfs. Allt jag som matte gör går naturligtvis alldeles för långsamt eftersom jag då naturligtvis inte förstår hur himla roligt och spännande det kommer att bli att åka bil. Som idag till exempel när jag skulle till tippen med lite grejer som man inte kan kasta i vanliga återvinningen. Det tog alldeles för lång tid innan vi äntligen kom ut genom lägenhetsdörren med de stora kassarna jag skulle ha med mig.

Oftast när vi kommer ner till bilen och han fått komma in på sin plats brukar han släppa den leksak han valt ut att få följa med, men idag satt han och höll den länge. Först den dåliga bilden tagen genom skitig bilruta, och sen satt han fortfarande och höll i den när jag satte mig i förarsätet. Jag tror inte han släppte den förrän jag kört ut ur garaget. Att vi inte var borta mer än en knapp halvtimme spelade ingen roll. Higgins fick ju göra något av det absolut roligaste han vet, åka bil.