En seriehund och en rallytårta

Ibland beter sig Higgins som en tecknad seriehund. Det är när han får väldigt bråttom och med bestämda steg vill gå till något speciellt ställe. Oftast inträffar seriehundsbeteendet när det är väldigt blött ute eller när han inte vill gå av någon annan anledning, som till exempel när han fått för sig att vi ska ut och åka bil. Ikväll skulle vi ju åka till min syster med familj för att fira Martin som blev 7 år. Eftersom mamma och pappa bor tvärs över gården från där jag bor och vi skulle samåka så hade vi bestämt att ses i garaget en viss tid. Jag tyckte det var en bra idé att ta ut Higgins på en kortare promenad innan vi gav oss iväg, så jag packade ner presenter och diverse andra saker i min stora väska, satte på Higgins reflexvästen och så gick vi ut. Higgins tyckte inte det var en så bra idé alls att gå en promenad. Dels var det alldeles blött och snöslaskigt, och så hade han ju redan räknat ut att det skulle hända något otroligt spännande och roligt! Ganska direkt började alltså detta seriehundsbeteende. Det består i att Higgins går med huvudet lite lätt framkört och med väldigt bestämda och målmedvetna steg. Han sniffar knappt något utan koncentrerar sig på att plöja sig framåt. Om det råkar komma folk ivägen kliver han gärna rakt på och tittar irriterat på de som inte flyttar på sig. Eventuellt kan han nedlåta sig till att lyfta på benet mot något träd eller en husvägg som passeras, men då är det nästan med militärisk precision som benet åker upp innan promenaden fortsätter lika målmedvetet. Kommer man sen till ett gathörn och han anser att vi ska svänga där så viker han i princip kroppen i 90 grader, och man liksom ser en tecknad seriehund framför sig vars kropp faktiskt kan vika sig på det viset och som också brukar förlänga sig i själva vikmomentet. Försöker man då få honom att gå längre får man det onda ögat. Eftersom vi skulle iväg ikväll så brydde jag mig inte om att bestämma att vi skulle gå längre, utan jag lät honom ta den kortaste vägen hem till garaget. Nu betydde ju detta att vi fick stå och vänta inne i garaget ett tag, och Higgins som älskar att åka bil tyckte jag var jätteknasig som inte öppnade och klev in! Hundar har ju liksom inte något begrepp om det här med vems bil det är, och att man måste ha nycklar för att komma in i de allra flesta bilar. Nu hade vi ju bestämt att åka med mina föräldrars bil, så Higgins fick lov att vänta. När de väl kom efter ungefär fem minuter blev han överlycklig över att äntligen få komma in i bilen! Sen när vi kom fram och jag krånglade mig ut ur baksätet bestämde han sig för att gå fram och sätta sig på förarsätet, och sen tänkte han inte följa med in, men det är en annan historia...

Martin hade ju utlovat både mat och tårta igår när han ringde, och det var ett riktigt kalas vi kom på! Han hade fått bestämma allt, och till mat hade han önskat pannkaka. Nu hade min syster tyckt att det kanske var lite sådär för oss vuxna, så till oss hade hon gjort crêpes. Sen när det var dags för fika så var det grön hemgjord rallytårta som Martin varit med och gjort. Allt var jättegott och jag är jättemätt. Just nu känns det som om jag inte behöver äta förrän nästa vecka eller något sånt.

Jag hade förresten kommit ihåg att slå in presenterna! Det jag slog in var två tröjor och sen spelet Madagaskar 2 som han önskat sig.