Kalla fötter

Att vara hund är nog inte så roligt när det är -14 grader ute. I alla fall om man inte har skor på sig, och det har inte Higgins några. Jag har fått assistera flera gånger varje promenad och pillat bort små isklumpar som suttit mellan trampdynorna. Första promenaden idag blev lite väl lång, jag hade inte tänkt gå iväg så långt med tanke på kylan, men Higgins älskar ju snö och drog iväg. Alltså tänkte jag inte på hur långt vi gått förrän jag började märka att han verkligen hade det jobbigt med kylan. Det blev kortare tid mellan gångerna han behövde hjälp med att ta bort is, och till slut så började han klättra upp på mig så fort jag satte mig för att hjälpa honom. Jag fick alltså lov att bära honom vissa bitar. Higgins är ju ingen "Paris-Hilton-hund" utan en normalstor cocker spaniel på omkring 14 kilo, så man orkar inte bära honom alltför långa sträckor, men han verkade nöjd med den hjälp han fick. När vi var ca 700 meter hemifrån hade jag burit honom en bit och skulle försiktigt släppa ner honom och då sa det "pang" i nedre delen av ryggen så nu har jag ryggskott igen. För andra gången sen strax innan jul. Förra gången fick jag det när jag badade Higgins.
(Faktiskt så är mina ryggskott de senare åren oftast sammankopplade med Higgins på något vis. Antingen har jag badat honom, hängt upp hans koppel, trampat i ett hål i en gräsmatta ute på promenad med honom, böjt mig för att knyta skorna för att gå ut på hundpromenad...)

Väl inne från första promenaden krånglade jag av mig alla tjocka kläder och sen bäddade jag ner Higgins i soffhörnet, insvept i en stor filt så att han skulle värmas upp. Jag hade känt hur han darrade av köld när jag bar honom på promenaden, och han är ju inte helt ung längre. Alltså måste man ta extra väl hand om honom även om han är orsaken till mitt senaste ryggskott.

På eftermiddagens promenad hade jag kommit på att Higgins faktiskt har ett täcke, så jag satte på honom det för att hålla honom varm. Nu fick han förstås för sig att han skulle göra snöänglar i parken, vad han förträngt är att det inte går när han har täcket på sig! Det är nämligen lite stort, så kastar han sig på rygg och börjar försöka göra änglar glider han mest runt i täcket vilket alltid slutar med att han trasslar in frambenen och plötsligt påminner mest om en varmkorv med bröd. När jag då försöker hjälpa honom loss brukar han mest bli sur, och så var det idag också. Att få av honom täcket underlättades inte av mitt ryggskott och inte heller av att vantarna fastnade i kardborrbandet som ska hålla täcket på plats! Till slut lyckades jag krångla loss täcket och Higgins fick chans att göra änglar utan täcket. Då hade tydligen lusten att göra änglar försvunnit, och det skulle springas istället. Min springförmåga är något nedsatt på grund av ryggen, men några stapplande springsteg blev det ändå. Sen kunde jag ta på Higgins täcket igen och promenaden fortsatte utan missöden. Tidiga kvällspromenaden gick också nästan utan problem, förutom då att Higgins fick väldigt kalla fötter och behövde bäras en bit. Hur jag lyckades med det har jag ingen aning om, men jag klarade både att lyfta upp honom och släppa ner honom utan att trilla ihop själv. Jag tyckte nog att det kändes kallare än våra tidigare promenader, och det var det också. När vi kom in och jag kunde kolla så var det nästan -16 grader. Nu visar termometern -16,3 grader så det är tur att vi inte behöver gå något längre. Det blir kanske en otroligt snabb utomhusvisit innan sovdags. Jag får se om den lille herrn verkar intresserad av att gå ut mer idag eller om vi ska gå och sova på en gång.