Man undrar ju om det finns en del två

Det här är en väldigt tålmodig katt. Eller om det är en envis valp. Välj själv.

Jobbhelg

Fotoutställningen "Eskilstunas barn genom tiderna" som öppnade idag. Bilderna som visas - dock inte i original eftersom originalbilder kräver lite speciella saker som till exempel rätt temperatur och inte för mycket ljus - är från Eskilstuna stadsmuseums arkiv. De äldsta bilderna är så kallade visitkort tagna hos olika fotografer i stan, sen är det bilder ur familjealbum, personalfoton från fabriker och verkstäder samt skolfoton. Tidsmässigt kan man säga att utställningen visar barn från ungefär mitten av 1800-talet fram till ungefär 1930-talet. Det var alltså den här utställningen det var pressvisning av häromdagen. Om jag stod som hon Sally när journalisterna var där har jag ingen aning om. Som tur var hamnade jag inte på bild i tidningarna...

Dags att sova

Slutresultatet i handbollsmatchen blev 30-26 till Kroatien. Mot slutet av matchen började svenskarna få lite otur och Kroatien drog tyvärr ifrån. Typiskt då att det var just den matchen jag fick tillfälle att se. Men det är ett ungt lag och har definitivt de coolaste coacherna. Allra coolast av de svenska coacherna är Ola Lindgren. Han spelade själv VM för några år sedan med brutet näsben. Näsbenet slogs av i en match, men matchen efter var han alltså tillbaka med ett specialgjort skydd som gjorde att han såg ut som om han var kusin med Hannibal Lecter.

I helgen återöppnar Faktoriet som är en del av Stadsmuseet där jag jobbar. Jag arbetar främst med bildarkivet och är ansvarig för en av de utställningar som har vernissage i helgen. Faktiskt första gången jag är ensam ansvarig för en utställning. Idag var det pressvisning, och jag hade liksom inte tänkt på att när man är ansvarig för en utställning kan det hända att man blir intervjuad av lokaltidningarna. Alltså hade jag inte tänkt ut någonting intelligent att säga, men det blir nog bra. Efteråt fick jag för mig att jag säkert stått med samma hållning som hon "Sally". Alltså den där bibliotekarien i den där tv-serien gestaltad av Maria Lundqvist...

Jämnt

"Vart fjärde får väntar på vård" läste jag när jag scrollade ner sidan på Aftonbladet eller Expressen lite tidigare ikväll. Hann naturligtvis fundera på om det var någon sorts fårepedemi jag missat, men naturligtvis hade jag läst fel. Jag hade råkat lägga till ett par extra bokstäver. Det stod alltså "Var fjärde får vänta vård"...

För övrigt sitter jag och tittar på Kroatien-Sverige i handboll. Min favoritsport och den enda sport jag frivilligt sätter mig och tittar på. Det har ju pågått VM några dagar nu, men jag har inte lyckats se en enda match, de har liksom gått fel tid för mig. VM spelas i just Kroatien, och arenan de spelar på är fullsatt och tar visst 12000 personer. Jag tror det är ungefär 20 svenskar där som det ser ut. Ett otroligt tryck med andra ord, men stödet ligger alltså inte hos svenskarna.

Likheter

Någon som vet vad det är för likhet mellan en mp3-spelare, en timer till kaffebryggaren och en förpackning hundbajspåsar? Alla saker kan köpas på Clas Ohlsson!

I veckan gick jag till Claes Ohlsson på två lunchraster. Första gången för att jag visste att det var något jag tänkt köpa där, men jag kunde inte komma ihåg vad det var. Tänkte att det nog skulle lösa sig när jag kom dit, men inte kom jag på vad det var jag tänkt köpa. Det var i alla fall inte hundbajspåsar kom jag fram till. Men det finns ju andra saker i affären, till exempel mp3-spelare, så jag köpte en sån. Inte för att jag planerat det, men det var ett bra pris och får plats massor av låtar. Den spelare jag hade sen tidigare får det bara plats ca 40 låtar på, och då måste man ju byta spellista ganska ofta, och det är jag lite för lat för. Den här nya spelaren ska visst ha plats med ca 1000 låtar, och det klarar man sig ju ett tag med.

Redan samma kväll kom jag på vad det var jag skulle köpt på Clas Ohlsson, och det var en timer till min nya kaffebryggare. Dagen därpå så gick jag alltså och köpte en sån. Möjligen går jag dit i veckan igen för att köpa hundbajspåsar. De har ett bra pris på såna, och deras påsar är "vintersäkrade". Med det menar jag att de går att använda sig av även om man har tumvantar på sig. Vissa typer av påsar går nämligen inte komma in i när man har något på händerna, och det har man ju vintertid. I alla fall har jag det. Jag hade inte tänkt mig behöva köpa såna svarta påsar den här veckan, men jag har använt ovanligt många den här helgen. Inte på grund av Higgins, utan på grund av glas. Det har legat otroligt mycket glas på trottoarer och promenadvägar, och där det har varit stora glasbitar som till exempel flaskbottnar och avslagna flaskhalsar har jag faktiskt plockat upp det. Då är det tur att jag går runt med påsar, man vill ju inte stoppa glasbitar i fickorna och bära till närmsta papperskorg.

En idé för att slippa glassplitter på gatorna vore väl annars att förbjuda glasflaskor! Man skulle ju kunna övergå till tetror! ;0) Någon/några verkar ju redan ha anammat det med tanke på vad jag fick syn på ståendes på marken på en av dagens promenader.

Soptippen ligger väl inte här!

Helt otroligt hur folk dumpar saker där det faller dem in. Denna soffa har blivit utslängd i princip mitt i stan, korsningen Björksgatan-Gredbyvägen. Om nu någon orkade lasta in den i en bil eller på en kärra och sen kasta av den, hur jobbigt hade det varit att faktiskt åka till tippen med soffan? Eller varför inte ringa efter till exempel Pingstkyrkans second hand? De brukar glatt komma och hämta möbler man inte vill ha kvar.

Den här hunden är verkligen inte speciellt smart.

Fortfarande inte roligt

Nä, jag tycker fortfarande inte det är roligt att trampa i hundbajs, och idag har jag inte gjort det heller. Jag har däremot gått runt flera högar. Vad är det med folk som inte plockar upp efter sina hundar? Att alla inte är så nitiska som jag som kan kravla mig in under en buske för att plocka upp efter Higgins kan jag kanske förstå, men att inte plocka upp efter sin hund när den gör sitt behov mitt på trottoaren är helt obegripligt för mig. Lika obegripligt är det förresten att inte plocka upp på ytor som väl egentligen inte är menade att man ska promenera på, till exempel grässlänter bredvid trottoarer. Men om man går där med sin hund kan man kanske tänka sig att andra går där också. Fast det är väl kanske så att många antingen har sina hundar lösa - vilket man inte får eftersom det är koppeltvång - eller i flexikoppel, och då verkar det som om man inte behöver bry sig om vad ens hund gör. Men det skulle vara trevligare för oss hundägare som faktiskt plockar upp efter våra hundar om alla gjorde likadant. Då skulle vi slippa bli utsatta för misstänksamma blickar och elaka kommentarer från människor som av någon anledning tror att alla hundägare gör som bara ett fåtal gör. Tyvärr är det ju så att det är det som syns som folk lägger märke till.

Snopet

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Jag hade tänkt ut hur min lördag skulle se ut, och det började i alla fall som jag tänkt mig. När jag kom in från hundpromenaden satte jag igång kaffebryggaren och laddade tvättmaskinen. Sen åt jag min frukost och läste tidningen och började med korsordet i tidningen. Jag var och kollade tvättmaskinen efter ett tag och bestämde att dammsuga innan den var färdig för att slippa kryssa runt torkställningen som jag ställer i vardagsrummet. Började plocka undan lite innan jag tog fram dammsugaren och när jag gjorde det försvann Higgins blixtsnabbt in under sängen. Nu var det dags att dammsuga! Men när jag satt i kontakten och tryckte på knappen hände ingenting. Dammsugaren var helt död. Jag provade fler urtag, men inte hjälpte det inte, dammsugaren visade inga som helst livstecken. Den har ju några år på nacken och den typ av dammsugare jag köper är inte såna man lämnar in på lagning. Alltså var det bara att ändra planerna för dagen och åka och köpa en dammsugare istället.

Dammsugare är för mig ingenting att lägga alltför mycket pengar på, istället kollade jag priser. Helst ville jag komma under tusenlappen, men utan att köpa något för mig totalt okänt märke. Nu hade jag ju inte heller någon större lust att lägga ner alltför mycket tid och energi på att leta dammsugare, så på andra stället slog jag till. Det blev en Siemens - med någon mer beteckning förstås - för 999:- och den ska väl hålla några år. Naturligtvis så passar inte mina gamla dammsugarpåsar i den nya dammsugaren trots att även den gamla är en Siemens. Jag är alltså glad att jag inte gjorde som försäljaren föreslog sist jag köpte påsar. Det var så att om man köpte fyra förpackningar så skulle man få en femte förpackning utan kostnad. Nu blev jag inte så lockad av erbjudandet eftersom det skulle betytt att jag varit tvungen att köpa dammsugarpåsar för 356:-. Varje förpackning kostade nämligen 89:-...

Måste säga att det var en markant skillnad att dammsuga med den nya jämfört med den gamla. Mycket bättre drag i den nya modellen, och snyggare är den också. Den är nämligen svart!

Tillbaka till det normala

Nu har jag jobbat två dagar efter jul- och nyårsledigheten, och även om det varit skönt att vara ledig känns det helt OK att jobba igen. Fast efter nästan 3 veckors ledighet är det kanske tur att det bara blir tre arbetsdagar denna vecka. Men sen är ju saker och ting tillbaka till det normala igen. Även vädret börjar visst återgå till det normala. Imorse strax efter 7 när Higgins och jag gick ut var det -10 grader. När jag kom hem från jobbet framåt 17.30 var det ungefär 2 grader. Utan minustecken alltså. Jag tycker gott det kunnat fortsätta vara omkring 5 minusgrader och snö, det lyser ju upp när det ligger snö på marken!
En annan sak som är normalt igen är felringningarna jag får till min jobbmobil. Idag var det ännu en äldre man som ringde och blev väldigt förvånad när han hörde att han inte kommit till hemtjänsten. Det kan väl hända att jag jobbar inom kommunen, men det är ju lite skillnad på stadsmuseet och hemtjänsten. Enda likheten är väl att även museet arbetar med sånt som är gammalt...

Jag kom just på en sak till som är helt normalt: Svårigheten att inte stanna uppe för länge när det är arbetsdag nästa dag! Måste ta och göra något åt det nu.
God natt!

Det ...

... kom en skinka med posten. Det är inte första gången jag fått något ätbart per postpaket, men det är första gången det inte är choklad eller något annat godis. Skinkan kom faktiskt i fredags, men jag kom inte iväg och hämtade den förrän igår, och jag visste inte förrän jag öppnade paketet att det var just en skinka. Vart skinkan kom ifrån? Tyskland. Det är en "Badischer Landschinken" som min kompis Heike och hennes chef Birgit skickat mig. Egentligen skickar de ut skinka i julgåva till sina kunder, men de hade några skinkor över och kom då på idén att skicka en till mig. Jag är inte riktigt säker på hur skinkan är tillagad, men efter att ha tagit ut den ur vakumförpackningen såg jag att det var ett snöre i, så den har nog hängt på rökning eller något liknande. Det luktar rökt skinka, och smakar så, men jag får nog fråga Heike hur den tillagats. Eller så får jag ringa slaktaren och fråga. På etiketten finns nämligen namn och telefonnummer till slaktaren, men jag tror inte jag ska ringa. Istället ska jag ta ut Higgins på en promenad och sen ska vi gå och äta tårta. Eller rättare sagt så är det väl jag som ska äta tårta. Higgins får aldrig äta tårta oavsett vem som fyller år. Idag är det pappa som fyller. Grattis!

Jaha...

Någon speciell plast eller går det bra med vilken som helst?

Va?

Igår satt jag och flipprade runt mellan tv-kanalerna, och plötsligt hajade jag till: "Ädelost ska ges till svårt sjuka" stod det i en nyhetsrubrik på någon kanal där de för tillfället inte visade något program. Jag hann naturligtvis börja fundera på varför ädelost skulle ges till svårt sjuka. Har de upptäckt något ämne i just ädelost som gör svårt sjuka mindre sjuka? Innan jag hann fundera något längre på det insåg jag att jag i hastigheten läst fel. Det stod "äldrelots", vilket ju är något helt annat.

Kalla fötter

Att vara hund är nog inte så roligt när det är -14 grader ute. I alla fall om man inte har skor på sig, och det har inte Higgins några. Jag har fått assistera flera gånger varje promenad och pillat bort små isklumpar som suttit mellan trampdynorna. Första promenaden idag blev lite väl lång, jag hade inte tänkt gå iväg så långt med tanke på kylan, men Higgins älskar ju snö och drog iväg. Alltså tänkte jag inte på hur långt vi gått förrän jag började märka att han verkligen hade det jobbigt med kylan. Det blev kortare tid mellan gångerna han behövde hjälp med att ta bort is, och till slut så började han klättra upp på mig så fort jag satte mig för att hjälpa honom. Jag fick alltså lov att bära honom vissa bitar. Higgins är ju ingen "Paris-Hilton-hund" utan en normalstor cocker spaniel på omkring 14 kilo, så man orkar inte bära honom alltför långa sträckor, men han verkade nöjd med den hjälp han fick. När vi var ca 700 meter hemifrån hade jag burit honom en bit och skulle försiktigt släppa ner honom och då sa det "pang" i nedre delen av ryggen så nu har jag ryggskott igen. För andra gången sen strax innan jul. Förra gången fick jag det när jag badade Higgins.
(Faktiskt så är mina ryggskott de senare åren oftast sammankopplade med Higgins på något vis. Antingen har jag badat honom, hängt upp hans koppel, trampat i ett hål i en gräsmatta ute på promenad med honom, böjt mig för att knyta skorna för att gå ut på hundpromenad...)

Väl inne från första promenaden krånglade jag av mig alla tjocka kläder och sen bäddade jag ner Higgins i soffhörnet, insvept i en stor filt så att han skulle värmas upp. Jag hade känt hur han darrade av köld när jag bar honom på promenaden, och han är ju inte helt ung längre. Alltså måste man ta extra väl hand om honom även om han är orsaken till mitt senaste ryggskott.

På eftermiddagens promenad hade jag kommit på att Higgins faktiskt har ett täcke, så jag satte på honom det för att hålla honom varm. Nu fick han förstås för sig att han skulle göra snöänglar i parken, vad han förträngt är att det inte går när han har täcket på sig! Det är nämligen lite stort, så kastar han sig på rygg och börjar försöka göra änglar glider han mest runt i täcket vilket alltid slutar med att han trasslar in frambenen och plötsligt påminner mest om en varmkorv med bröd. När jag då försöker hjälpa honom loss brukar han mest bli sur, och så var det idag också. Att få av honom täcket underlättades inte av mitt ryggskott och inte heller av att vantarna fastnade i kardborrbandet som ska hålla täcket på plats! Till slut lyckades jag krångla loss täcket och Higgins fick chans att göra änglar utan täcket. Då hade tydligen lusten att göra änglar försvunnit, och det skulle springas istället. Min springförmåga är något nedsatt på grund av ryggen, men några stapplande springsteg blev det ändå. Sen kunde jag ta på Higgins täcket igen och promenaden fortsatte utan missöden. Tidiga kvällspromenaden gick också nästan utan problem, förutom då att Higgins fick väldigt kalla fötter och behövde bäras en bit. Hur jag lyckades med det har jag ingen aning om, men jag klarade både att lyfta upp honom och släppa ner honom utan att trilla ihop själv. Jag tyckte nog att det kändes kallare än våra tidigare promenader, och det var det också. När vi kom in och jag kunde kolla så var det nästan -16 grader. Nu visar termometern -16,3 grader så det är tur att vi inte behöver gå något längre. Det blir kanske en otroligt snabb utomhusvisit innan sovdags. Jag får se om den lille herrn verkar intresserad av att gå ut mer idag eller om vi ska gå och sova på en gång.

Nyår och snö

Nyårsafton gick över förväntan med tanke på fyrverkerier. Det blev en lång promenad på morgonen och på eftermiddagen hann vi också med en lite längre promenad. Då hörde vi några smällande raketer på avstånd, men Higgins verkade efter lite funderande komma fram till att det nog var säkert att fortsätta promenaden. Någon tidig kvällspromenad blev det inte tal om, men vi tog oss i alla fall nästan runt kvarteret.

Resten av kvällen höll vi oss inne och firade nyår tillsammans med mina föräldrar och Higgins höll sig någorlunda lugn. Hör vi smällar när vi är inomhus så blir Higgins bara arg och skäller, vilket han gjorde en del trots att vi hade relativt hög volym på stereo och tv. Som ytterligare distraktion hade jag fixat lite olika godisgömmor som jag tog fram lite då och då. Vid tolvslaget brakade ju fyrverkeriet på stan löst, och då var det bara att höja volymen lite ytterligare och försöka få Higgins att inte tänka på oväsendet. Mina föräldrar gick hem till sig, och sen höll jag mig uppe ett tag till för att kunna gå ut en sväng med Higgins. Man får ju liksom vänta ut fyrverkerierna lite extra eftersom det alltid är några som bränner av enstaka raketer under några timmar. Någon gång mellan 1.30 och 2 kunde vi ge oss ut. Vi tog oss runt hela kvarteret och Higgins gjorde både det ena och det andra så jag beslöt att jag inte skulle behöva ställa klockan på extra tidigt.
Nyårsdagen kunde alltså inledas med en ordentlig sovmorgon, och sen blev det en riktigt lång promenad i lugn och ro. Trots att vi inte var ute så tidigt som vi varit tidigare nyårsdagar var det inte mycket folk ute i rörelse. Det vi såg mest av var faktiskt skräp.

Idag när vi gick ut på första promenaden hade det snöat!! Higgins blev överlycklig eftersom han älskar snö, och promenaden blev extra lång. Större delen av promenaden gick han runt med nosen djupt nerkörd i snön och emellanåt tittade han upp, vred huvudet och tittade lyckligt på mig innan han fortsatte inspektera allt det vita.