2013-03-13

Nu väntar vi på pälsen


Här är en bild på konvalecenten från i fredags. Meningen var att han och jag skulle gå ut en kort vända, men han ville inte gå längre än över gatan. På väg in igen mötte vi hussen som skulle ut och åka lite bil och då tyckte Higgins att han förtjänade en biltur. Det tyckte hussen och jag också så Higgins och jag åkte med. Han ser lite medtagen ut här fortfarande, men nu är han helt på banan igen, men det är först på måndag vi ska och ta bort stygnen
Vi har varit lite "busiga" och gjort lite avvikelser från vad hemgångsråden sa... 
  • Vi skulle ta tempen en gång om dagen på Higgins stod det i råden. Jag har aldrig tagit tempen på honom och äger inte ens en termometer så vi hoppade över det. Tänkte att får han feber märker vi nog det ändå.
  • Higgins skulle ha tratt/krage på sig så länge han inte var under direkt uppsikt, och tratten/kragen skulle tas av ett par gånger om dagen för att lufta öronen och den skulle användas tills stygnen togs bort. Här har inte tagits av någon krage, öronen har luftats hela tiden. Med andra ord, han har inte haft krage eller tratt på sig alls. När vi kom hem med honom från Strömsholm var han ju jättetrött, och det kändes som en minimal risk att han skulle börja slicka/bita på såret i rumpan. Hade han börjat under natten så hade jag med all säkerhet märkt det, jag vaknade varje gång han rörde sig under natten. Jag var ledig på fredagen vilken var hans första dag som nyopererad och då var han under uppsikt hela tiden och de få gånger han ens gjorde en ansats att intressera sig för sina bakre regioner sa jag ifrån och han har inte rört den delen. 
  • Häftiga rörelser och kraftig motion skulle undvikas 10-14 dagar efter operationen. Jag antar att till det hör hopp upp och ner i soffor, sängar och knän. Hoppa upp och ner i sängen gjorde han flera gånger första natten, jag vaknade varje gång och var orolig att han skulle spräcka såren. Även om han blivit upplyft i soffan så har han som vanligt utan förvarning kastat sig ner därifrån alldeles själv.  
Saker vi har gjort enligt hemgångsråden är att vi haft koll på såren både på halsen och i rumpan och de har sett torra och fina ut. Ett par gånger har jag tvättat runt såren med koksaltlösning. Vi har kunnat se att svullnaden runt såret på halsen gett med sig, och även svullnaden i rumpan har gått ner. Om det ser helt normalt ut i rumpregionen har jag faktiskt ingen aning om. Higgins är en cocker spaniel så hans rumpa är i normala fall helt täckt av päls, så jag har aldrig studerat den så noga. Vi har också gett honom diet på ris och fisk eftersom det skulle vara lättsmält mat, och vi har hållit igen på långa promenader. Det har de senaste dagarna resulterat i en ständigt hungrig hund som inte har kunnat ligga stilla någon längre stund på samma ställe. Mina föräldrar trodde att han inte tyckte om att vara hos dem längre på dagarna när vi människor i Higgins familj jobbar, men hans rastlöshet har helt enkelt berott på hunger och att han inte fått gå så långa promenader som han vill. Idag lättade jag på restriktionerna och sa åt mamma och pappa att om Higgins ville så fick han gå en lång promenad, det är ju inte så att han springer fram och tillbaka och överanstränger sig, utan bara en helt vanlig promenad. Jag sa också att de kunde få blanda ner lite av hans torrfoder i dietmaten. Runt lunch idag fick jag ett sms från mamma som talade om att de alla tre varit ute på en 45 minuter lång promenad, och äntligen låg Higgins stilla inne längre än 1,5 minut. Lyckan hade sen varit gjord när han fick "riktig" mat inblandat med riset och fisken. 

Higgins har verkligen varit jätteduktig med att inte röra såren efter operationen. De gånger han gjort någon ansats har jag sagt till med arga rösten och då har han slutat. Det som har varit svårt - och kommer att vara svårt ett tag till - är hans glädjeyttringar som gör att han går och drar rumpan mot dörrar och väggar. Han har alltid gjort så att när han blir jätteglad och uppspelt över något så ska han gå och dra rumpan mot saker. Härom morgonen när han började dra rumpan mot hallväggen sa jag till, och sen fick jag skrattkramper när han gick framför mig ut till köket för att få mat med rumpan några centimeter från väggen. Han var halvt vänd emot mig som för att säga "kolla, jag är jätteglad men jag drar inte rumpan mot något, jag bara markerar..." 

Vi har några dagar kvar på penicillinkuren, sen är det bara den vanliga medicinen mot Addisons sjukdom att hålla reda på, och på måndag ska vi gå och få stygnen borttagna. Sen behöver vi bara vänta på att pälsen ska växa ut igen på de rakade områdena. 


2 kommentarer:

Pysselfarmor sa...

söta Higgins - krya på dig och puss på nosen.

Jenny sa...

Måste se festligt ut med rumpdragandet - nästan. :-) Söt är han iaf!