2012-03-20

Den engelske (cocker spaniel) patienten

Higgins by Yvonne E
Higgins, a photo by Yvonne E on Flickr.

Bilden ovanför tog jag i februari och den kanske redan varit med i bloggen, kommer inte riktigt ihåg, men om jag nu ska uppdatera er på Higgins och hur han mår måste jag ju ha en bild på honom som illustration. 

Veterinären ringde i morse och talade om att allt går åt rätt håll, hans värden ser mer normala ut och han hade börjat äta lite fast föda. Tanken hade varit att han skulle få komma hem idag, men så hade det varit lite blod i avföringen när de öppnade buren imorse och det var fortfarande lite löst också, så de ville ha honom kvar för att hålla koll på det. Nu är planen att han ska få komma hem imorgon så under dagen idag och fram tills vi hämtar honom så skulle de fasa ut droppet som han tydligen fått hålla sig till för att spara njurarna. De skulle också fortsätta ge honom småportioner av maten och se så att hans mage vänjer sig vid föda igen.

Dosen av kortison har ökats igen, och enligt den veterinär jag pratade med idag så kan Addisons sjukdom som han ju lider av komma i skov, och den här diarrén kan kanske vara ett sånt skov. Det kan alltså bero på att kortisondosen minskades för ungefär tre veckor sedan. Därför blir det så att vi går tillbaka till att ge honom kortison varje dag igen och inte varannan som vi gjort de senaste veckorna. Veterinären sa att med tanke på hans ålder så kan det vara så att hans kropp måste ha dagligt tillskott av kortison. 

Jag fick redan igår höra att Higgins inte är lätt att arbeta med själv, och det kunde jag bara hålla med om. Han är inte direkt samarbetsvillig om man säger så, men så är han ju en envis svart cocker spaniel också. Idag när veterinären kommit in till honom så hade han satt sig vid burdörren och sett ut som om han ville komma ut till dem därute, och naturligtvis var det så. Direkt när de öppnat dörren hade han traskat ut, han är ju en hund som aldrig varit instängd utan alltid fått vara med. Kanske skulle han följa med veterinären på ronden om han kunde...

Framöver måste jag få något gjort med hans tänder, de måste göras rent men jag har dragit mig för det eftersom jag i somras fick reda på att han har blåsljud på hjärtat och då söver man inte gärna. För att göra rent tänderna ordentligt måste man söva honom så då får man låta en kardiolog undersöka hjärtat först för att se hur pass riskfyllt det är. Gör man inte rent tänderna så går det så långt till slut att det blir infektioner i tänder, tandkött och käkar vilket kan förorsaka problem med inre organen. Samtliga alternativ - sövning alternativt problem med organen - låter dåliga kan man ju säga...

I alla fall, vi hoppas på att han får komma hem till oss imorgon, då ska veterinären ringa igen för att lämna besked om hur det har gått. Säger hon att han har ylat av ensamhet kan jag känna mig helt säker på att han är med på banan igen. 

5 kommentarer:

*** sa...

Jag saknar MR:Pinkerton!!!

Ingrid sa...

Nu håller vi tummarna att han snart är hos er igen. Känner alltför väl igen det där med envis svart cocker.

När Alfons skulle kastreras för en herrans många år sedan skulle de behålla honom. Jag log för mig själv lite elakt...

Efter 4 timmar ringde de och sa att jag SKULLE komma och hämta honom?? Fattade inget ;0)

Då hade han bitita av droppslangen 3 gånger, smitit ut i väntrummet och blodad ner alla väggar. Skrikit (ylat är ett finare namn) av fasa så ingen kunde jobba. He-he...

~Ingrid

Renathe Schneider sa...

Åh, vilken fin bild av Higgins!
Han är en kämpe! Pussar och kramar till honom när han kommer hem. Fast...kanske inte på munnen då om han har dålig andedräkt ;)

lenabratt sa...

Känner också igen det där med envisheten ! Mina senaste cockrar blev 13 och 15 år gamla. Hoppas han mår bättre snart !

Unknown sa...

Skönt att han kämpar på! Bilden är Underbar!!