2013-07-10

Två år med Addisons


Jaha, kan hundar också få det? Den kommentaren fick jag häromdagen när jag var och hämtade ut Higgins Florinef på apoteket. Nu står det klart och tydligt på den lilla klisterlappen som sätts på medicinen att det är mot Addisons han får den. Hon som frågade undrade också hur det yttrade sig på hundar. Jag sa att jag inte riktigt visste hur det yttrar sig på människor och vilka likheter eller skillnader som finns jämfört med hundar, men för Higgins del började det ju med att han kissade vansinniga mängder både inne och ute så först gjordes ju en utredning om eventuell diabetes. Sen följde en massa provtagningar, symptomen på Addisons är väldigt diffusa hos hundar, så mycket vet jag. Jag vet också att de inte förväntar sig att hitta sjukdomen hos en så pass gammal hund som Higgins var. Det är ju snart två år sedan och han skulle då fylla 11 år. Mitt första inlägg om att Higgins fått Addisons konstaterat finns här.


I det stora hela så funkar det bra med medicineringen, dosen av Florinef och Prednisolon (hans kortisontabletter) har justerats vartefter tiden gått och det normala är att han ska gå och få sina blodvärden testade 1 gång per år. Då ser man bland annat efter så att natrium/kaliumbalansen ligger på rätt nivå. Nu har han ju under åren som gått haft lite otur med andra saker. I mars förra året fick han någon sorts magsjuka - eventuellt p.g.a. att dosen med kortison skurits ner på veterinärens inrådan. Det var en magsjuka som inte gav med sig och till slut fick vi inte i Higgins vare sig mat, vätska eller hans livsviktiga mediciner. Det slutade med en akut resa till Strömsholm där han fick ligga kvar några nätter


Hans tänder var inte i bästa kondition så de behövde fixas till, men på grund av att det sas att han hade blåsljud på hjärtat hade jag blivit skrämd av tanken på att söva honom, men nu fick jag rådet att tänderna måste fixas. Innan det kunde ske behövde hans blod- och levervärden komma i rätt balans så vi sprang hela förra våren och tog blodprover. Dessutom råkade Higgins ut för näsblod....


Efter en massa mediciner och ännu fler blodprovstillfällen - vilket har gjort Higgins än mer ovillig att bli petad på tassar och framben så det där med kloklippning har blivit krångligare än någonsin - kunde hans tänder bli fixade. Som tur var kunde vi få det gjort på kliniken här i stan eftersom blåsljudet som de sagt fanns där inte var något blåsljud så då vågade de operera honom här istället för att skicka honom till Strömsholm. Samtidigt som tänderna fixades opererade de bort en knöl han haft på huvudet och så ett par mindre som satt på ena bogen. Värsta Frankensteins monster fick vi hem efter den operationen. Det blev en jobbig konvalecens för oss, det blev ett extra besök hos veterinären för att vätska upp Higgins som troligen hade väldigt ont i munnen. Men efter den uppvätskningen gick det bara framåt. 


Nu hade man ju hoppats att han skulle klara sig från fler konstigheter, men han får ju såna där knölar som växer, och det var en som satt hemskt tokigt till på sidan av halsen så den ville vi ha bort. I mars i år hade vi en tid för att höra om vi skulle kunna operera bort den knölen.  Under flera år - tror det var sen vi fick Addisons konstaterat - hade han haft en knöl precis bredvid svansroten som inte varit något som helst problem. Samma dag som veterinärbesöket var inbokat för att kolla knölen på halsen gick den vid svansroten sönder och blödde som sjutton. Det blev remiss till Strömsholm som vi fick komma till snabbare än väntat då det blev akut med blödningarna från knölen vid svansen. Higgins behövde bara stanna över dagen på Strömsholm och sen hade vi en konvalecent hemma igen.

För ungefär en månad sedan var det dags för den "vanliga" Addisonskontrollen, alltså nytt blodprov för att kontrollera hans värden, och allt såg bra ut. Nu ska vi inte behöva gå till veterinären förrän om ett år igen då nytt blodprov ska tas. Förhoppningsvis råkar han inte ut för något mer oförutsett och onödigt.

Alla inlägg som handlar om Higgins sjukdom finns samlade under taggen Addisons.

Alla bilder i inlägget är tagna nu under försommaren ute vid torpet, en plats som Higgins gillar skarpt.  

5 kommentarer:

Ingrid sa...

Jag blir så glad när jag läser om andra som också tar ansvar och tar hand om sina sjuka hundar. Även om de är sjuka kan de leva ett bra liv med medeciner precis som oss människor. Higgins ser ut att stortrivas på torpet och jag ser vissa likheter med en annan svart herre...

~Ingrid

Yvonne L sa...

Ingrid: Har man skaffat sig en hund - eller annat djur - måste man ju ta hand om det! Tyvärr vet jag att det inte är alla som gör det. :(

Pysselfarmor sa...

Tänk så mycket som har hänt under en ganska så kort tid och Higgins ser så pigg och rask ut ändå. Han verkar vara en hund med ett särskilt gott och fint humör. En hundpersonlighet om man nu kan kalla det så....

KerstinA sa...

Han är så fin och har glimten i ögat. Hoppas att det nu blir ett lugnt år så att han får ha sin tassar i fred - bortsett från lite kloklippning ibland ;)

Yvonne L sa...

Pysselfarmor: Jo, nog har det hänt mycket under den här tiden. Han har definitivt en väldigt speciell personlighet och är oftast glad och trevlig. Men blir han sur får man se upp! ;-)

KerstinA: Ja, glimten i ögat har han definitivt. Ibland i alla fall. Och vi hoppas på ett lugnt år vi också.