Higgins har fått somna för gott

Nästan exakt 14 år fick vi tillsammans Higgins och jag. Den 2 december år 2000 hämtade jag hem en korpsvart liten fyrbening som jag inte riktigt visste vad han skulle heta. Namnet Higgins kom in i mitt huvud strax efter att han och jag kommit innanför lägnehetsdörren, och när jag provade namnet kom han springande mot mig så då fick han heta så. Världens bästa Higgins visade han sig ju dessutom att bli. Uppväxt som kontorshund eftersom jag hade möjlighet att ha honom med mig till dåvarande jobbet de första åren, bortskämd på så vis att han aldrig lämnades ensam annat än korta stunder i bilen, enda stället han accepterade att vara ensam på. Att inte lära honom vara ensam var ju ett stort misstag, men han var ju min första hund och man kan ju inte tänka på allt. Under ett par år då jag gick arbetslös var vi hemma om dagarna han och jag, och de gånger jag behövde göra annat hade jag ett par kompisar som kunde ställa upp som hundvakt och ibland fick han vara hos mina föräldrar. De senaste åren nu sen mina föräldrar gick i pension har Higgins varit deras daghund. De bor sen några år i porten bredvid men innan dess åkte jag närmare 3 mil tur och retur varje dag för att hämta och lämna Higgins hos dem när jag var på jobbet. Higgins var inte en hund som skulle passat på dagis. 

Min käre make kom in i bilden för några år sedan, och i början var Higgins väldigt skeptisk, det hade ju alltid varit bara Higgins och jag. Skulle det nu komma en annan tvåbening och tro att han kunde följa med på promenader, kalla sig husse och sitta i vår soffa? Det hände att vi gick iväg på promenader och när Higgins upptäckte att Niclas var med tvärstannade Higgins och tyckte att han och jag skulle gå hem eller åtminstone på andra sidan gatan. Visa oss offentligt med den där andra tvåbeningen var ytterst penibelt. Efter många månaders tragglande blev Niclas accepterad, särskilt som chaufför. Att åka bil var nämligen en favoritgrej för Higgins.Nästan i samma klass som att äta levergodis och kex! De senaste 2 åren eller så kunde Higgins till och med tänka sig att gå kortare promenader med hussen, för att inte tala om när de lagade mat tillsammans. Eller rättare sagt, hussen försökte laga mat och Higgins var i vägen. Lagade jag mat låg Higgins i hallen eftersom han visste att han inte fick vara med. När jag tänker efter var det rätt många saker Higgins visste att jag inte accepterade, men som han struntade i totalt tillsammans med Niclas, mina föräldrar och andra människor. 

Higgins var inte någon vanlig cocker spaniel, han hade inte läst rasbeskrivningen. Han gillade nämligen inte vatten. Han visste uppenbarligen inte att han var en stötande, apporterande fågelhund som borde älska att plaska runt i vatten. Han älskade att åka bil, gå långa promenader, skutta runt och rulla sig i snö, ligga och bre ut sig i soffhörnet, sno halva sängen och andra såna viktiga saker hundar gör. Att bada och blöta ner sig var i det närmaste otänkbart, de blickar jag fick när jag badade honom var inte glada om jag säger så. Det här med att borstas och trimmas var inte heller något han hade på sin 10 i topp-lista av populära sysselsättningar. Särskilt inte senaste åren då han utvecklade ett surgubbesyndrom. 

Sommaren 2011 fick Higgins diagnosen Addisons sjukdom vilket innebar en livslång medicinering. Varje dag sen dess har han fått medicin vilket har hållit honom stabil. Dosen har fått justeras ett antal gånger, men sjukdomen har hållit sig i schack. Jag har ju känt igen symptomen när det varit dags att ändra någon dosering vilket jag fått lov av veterinärerna att göra. Jag kände ju min hund. Det har under den här tiden inträffat en del andra saker som gjort att han fått opererats, legat inlagd på Strömsholm och jag har flera gånger trott att hans sista stund var nära. Men han har kämpat sig tillbaka varje gång. Tuff kille! 

Han har fått några godartade tumörer bortopererade tidigare, men han fick ju nya hela tiden och de dök upp över hela kroppen. På huvudet, på sidorna, vid svansroten, på halsen och på öronlapparna I somras hade han fått en på nosen, precis vid nostippen. Emellanåt kliade han på den så att den blödde, och när vi var till veterinären i somras för den årliga kontrollen av Addisons sjukdom pratade jag med veterinären om den. Visst kunde de operera, men den satt ju på ett tokigt ställe så vi försökte klara av det ändå. Tvätta med alsollösning de gånger det blödde och försöka hålla rent. Det har funkat relativt bra fram till för någon vecka sedan då den där tumören började växa till sig ordentligt. Den var något större än en femkrona i omkrets och plötsligt hade den blivit som en liten boll. Hela tiden ivägen när Higgins nosade sig fram på promenader, han stötte emot, den började blöda, så torkade den men så hade han bort sårskorpan och det började blöda igen då och då. Lägenheten fick blodfläckar både här och där, täcken, filtar och kuddar har tvättats flera gånger i veckan. 

Jag insåg för flera veckor sedan att vi skulle inte kunna hålla på så här länge till utan att göra något, och jag visste från början att jag ville inte att Higgins skulle behöva genomgå fler operationer och mer medicinering. Det var jag som bestämde mig för att skaffa en hund, det var jag som bestämde att det blev just Higgins så det var mitt ansvar att se till hans bästa. Higgins har varit en fantastisk livskamrat. Irriterande och jobbig som få emellanåt, men för det mesta en underbar hund med alla möjliga egenheter. De stötta blickarna man fick när man sa åt honom att "nej, sluta gräva i parketten/ köksgolvet/rabatten, blickarna som sa "du stör, jag håller faktiskt på med en viktig grej här". Lyckan när han fick skutta runt i snö, lyckan varje dag när jag hämtade honom efter jobbet, den hysteriska lyckodansen i hallen när han insåg att "nuskamänniskornaåkautpåbilturochjagfårföljamed", ivern att äntligen få mat efter att närapå svultit ihjäl sen förra målet mat, de nöjda suckarna när han fick komma upp och ligga i knät eller i soffhörnet, dunsen i sängen när han nöjt la sig till rätta på sin plats bredvid min kudde, hans "prat" som utvecklades med åren till riktigt långa och närapå begripliga diskussioner. Listan kan göras lång med alla roliga, tokiga och fina minnen jag bär med mig av att leva med Higgins. 

Jag tog mitt ansvar och bestämde att nu fick det vara nog. Vi fick en akuttid i eftermiddags hos veterinären där jag gått med honom sen han var valp. Tumören på nosen hade varit riktigt besvärlig de senaste dagarna, och idag hade den inte velat sluta blöda. Tiden jag fick hos veterinären gav mig och Niclas en dryg timme att tillbringa med Higgins hemma innan vi tog bilen till mottagningen. Visst kändes det tungt, men samtidigt en liten lättnad. Medicinerna han fått inrullad i en ostskiva varje morgon har hållit Addisons sjukdom i schack, hade han inte fått de här jobbiga tumörerna hade han nog hängt med i alla fall något år till. Han var ju trots allt 14 år. Men jag ville inte låta honom genomgå ytterligare operationer. Den han genomgick senast tog på hans krafter, återhämtningen gick långsamt och jag ville inte låta honom behöva kämpa så igen. Det hade inte varit rättvist. 

Först fick han en lugnande spruta och så satt vi där i mottagningsrummet Niclas och jag. Higgins låg ihoprullad i mitt knä. Tårarna rann okontrollerat men vi kunde ändå le när vi pratade om de roliga minnen vi kom att tänka på. Higgins började andas tyngre och tyngre, det verkade vara lite jobbigt, men han låg kvar ihoprullad i mitt knä. Så liten han kunde göra sig, killen som kunde ta upp större delen av tresistssoffan och en halv dubbelsäng. Jag satt och kände på hans toviga päls, det här med pälsvård har inte varit lätt senaste året med tanke på att det varit såna där otäcka små tumörer och vårtor både här och där. Men tovor eller ej, Higgins var en lycklig hund in i det sista. När veterinären kom in för att ge det starka sömnmedlet reste jag mig upp för att lägga Higgins på undersökningsbordet där de lagt en filt och ställt ett ljus. Då upptäckte jag att Higgins hade kissat ner mitt ena ben totalt. På något vis hade jag nog väntat mig det, jag hade nämligen bytt jeans när vi var hemma med honom och tagit på mig ett par som inte var helt rena. Lite kiss på benet kan man faktiskt leva med. 

 Om några veckor kommer jag att få ett brev som meddelar att hans aska finns att hämta hos veterinären. Vi kommer att ta ut honom till torpet där han ska få spöka för rådjur, hjort och annat vilt när de tänker tugga i sig våra växter. Higgins älskade landet, där sprang han runt lös på tomten, rullade sig i gräset, samlade fästingar, jagade sädesärlor så det stod härliga till och gjorde diverse utgrävningar runt rabatterna. Han var tydlig med när han tyckte vi var tråkiga som bara målade eller byggde och inte ägnade honom någon uppmärksamhet. 

Älskade fina lille skrutten Higgins, du fattas oss något oerhört.