I torsdags morse när Higgins och jag kom promenerande genom Stadsparken fick jag syn på andmamman med sina små ungar en bit bort. De var troligen nästan helt nykläckta och på väg att ta sin första simtur i ån.
Mamman har hoppat i och väntar på ungarna.
En unge kikar nyfiket över kanten.
De var ju några stycken...
Mamman tjatar...
..ungarna tvekar inför höjden och fortsätter följa kajkanten.
Än har de inte vågat sig i.
Mamman väntar tålmodigt.
Nu verkar första hoppet vara nära.
Vem blir försten i?
Tjohoo, jag blev först!
Bara en kvar.
Slutligen hoppade även den sista i vattnet.
Äntligen kunde hela familjen simma iväg.
Tidigare i veckan fick jag hem ett teleobjektiv till systemkameran, men den är ju inte med på hundpromenaderna genom stan, så de här bilderna är tagna med kompaktkameran. Precis som de flesta andra av mina bilder.
8 kommentarer:
Latmask, tänk så söta bilder du hade kunnat tagit med teleobjektivet :o)
Helena: Jo, men orka släpa på det...;0)
Härligt!!! Vilka små söta dunbollar! :D
Igår fick vi stanna och vänta på en stackars andmamma som inte tog sig över vägen, dock utan bebisar. Anledningen var att hon inte kunde gå - saknade ena foten. :( Lyckligtvis såg de andra bilisterna varför vi stannade så hon klarade sig över den här gången med sitt långsamma haltande.
Jenny: Visst är de jättesöta alla små andungar!
Stackars anden ni släppte över...:(
Vilka underbara bilder! Älskar sån dokumentation. Blir en liten saga:-)
Bibbi: De var så söta och ulliga!
Gulle gull så sött!
Tänk att behöva hoppa från tian för att mamma säger så... modiga ungar :)
Mille: Himla tur man inte är en andunge... ;0)
Skicka en kommentar